Artikeln är skriven av Kristian Westin, Bollnäs Nytt

Kan ni se något som försvunnit på bilden här intill? Okej, det är en något långsökt ”gåta”, men svaret är i alla fall: 198 kilo. Precis så mycket har de här sex personerna tappat i vikt det under senaste året.

Människorna jag möter den här eftermiddagen har alla gjort ett val som i stor utsträckning har förändrat deras liv – de har valt att sätta ett långsiktigt och seriöst fokus på att bli av med sin övervikt. De senaste månaderna har varit en omtumlande resa för Stefan Halvarsson, Christina Bratt, Susanne Sköld, Tobbe Lundell, Camilla Krantz och Pär Friberg, som tillsammans alltså har tappat nästan 200 kilo i kroppsvikt sedan de bestämde sig, för mellan ett halvår och ett år sedan.  Att se sin egen kropp förändras drastiskt på relativt kort tid är en resa på flera plan, inte minst det mentala. Vad händer i skallen när självbilden plötsligt inte längre stämmer överens med spegelbilden? När en ny självkänsla föds? Och när viktraset för med sig att bekanta faktiskt inte känner igen dig när ni möts på stan?

– Det var en märklig känsla de första gångerna det hände att bekanta man mötte bara gick förbi utan att heja, säger Christina Bratt angående den sistnämnda frågeställningen. Hon har haft sin man med sig på sin viktresa och båda har tappat ett ansenligt antal kilon, vilket har förändrat deras utseende en hel del. – Vi reagerade först instinktivt genom att börja fundera vad som var fel, men vi fick påminna oss själva om att vi faktiskt gått ner en hel del i vikt och att vi nog inte var så lätta att känna igen för folk som inte träffat oss på ett tag, och det visade ju sig att det var precis så. Men det var faktiskt svårt att ta in, fortsätter hon och småler.
Just att mentalt kunna ”ta in” sin nya vikt och kropp har inte varit helt lätt, det är alla överens om. Visst har de börjat vänja sig vid det här laget, men ändå – bilden av den tidigare, större, personen finns kvar därinne i huvudet. Med allt vad det innebär. Här blir samtalet intensivt engagerat – det märks att alla känner igen sig i att inte känna igen sig, så att säga. Hela gänget småskrattar igenkän- nande åt repliken ”jag börjar fortfarande alltid på tjockisavdelningen” när det närmast själv- klara ämnet klädaffärer kommer på tal. De har alla fått byta ut i stort sett hela sin garde- rob, och att det är en lyx att kunna handla de kläder man vill ha istället för att tvingas välja bland de få som passar är också en uppfattning som delas.
– Men jag fick faktiskt bromsa min viktminskning ett tag, jag hängde inte med mentalt. Tyckte att jag tappade min identitet på något sätt, säger Tobbe Lundell och återknyter till den psykologiska aspekten av viktminskning.
I dag känner han sig bekväm, både i ny kostym och med uppdaterad självkänsla. I takt med att jag har gått ner i vikt har jag märkt att jag väljer att sätta mig själv längre fram. En del sociala sammanhang som jag har undvikit tidigare kastar jag mig nu in i med glädje. Stefan Halvarsson känner igen sig precis: – Jag har en annan, större, självkänsla nu. Och det är först nu jag har märkt hur jag tidigare har stängt mig själv ute från vissa sammanhang. Badhuset valde jag till exempel bort, det var inte att tänka på. Susanne Sköld är inne på samma spår: – Jag tycker att jag har fått en annan inre styrka nu, jag vågar kommunicera på ett annat sätt. Det märks att de här människorna verkligen har fått ett annat liv – och att de trivs oerhört bra med det. Flera visar bilder på sig själva, före och efter viktnedgången, som de har i mobilen. Christina Bratt har till och med tagit med ett par byxor – nuförtiden fem storlekar för stora – för att illustrera sin viktresa. Men även om alla sex upplever att deras nya vikt har givit dem ett bättre liv på många sätt, så har det varit tufft också. De har anpassat sig till annorlunda rutiner, ändrade mat- och träningsvanor, jobbat med den egna karaktären och motivationen. Och de har alla mött frågor – och ibland en tvetydig hållning – från sin omgivning. ”Är du sjuk?” eller den mer retoriska frågeställningen ”Men nu räcker det väl ändå?” känns igen. – Det är konstigt, säger Camilla Krantz, under alla år jag har gått UPP i vikt så har ingen någonsin sagt till mig att ”Nä Camilla, nu får det väl räcka”. Men nu när jag har gått NER, så har jag fått höra precis det flera gånger... Hon säger det halvt på skämt, halvt på allvar – och med all förståelse för att omgivningen reagerar. Men just de där reaktionerna kan bli så fel, även om intentionerna är goda, det är något som alla har åsikter om. En kommentar som ”Men vad fin du har blivit” kan till exempel upplevas som ”Jaha, jag var alltså ful förr”. Typ så. Det är komplex situation, och något av ett Moment 22, att kommentera en viktminskning. Men HUR reagerar man då ”bäst” när en bekant har gått ner i vikt? Vad vill ”viktra- sarna” själva höra? Här uppstår en diskussion där åsikterna går isär en smula, men som till slut landar rätt fint i Camillas konstaterande: – Man vill ju ha kommentarer och uppmärksamhet från folk, samtidigt som man kan tycka att det är jobbigt också… Vi är nog ganska jobbiga själva, troligen.  Stor munterhet i gänget.
En kombination av tre M – Mat, Motion och Motivation – har visat sig vara en vinnande väg att gå för de här sex personerna. Itrim heter konceptet de har använt sig av. Pär Friberg, med en karriär som idrottare på elitnivå (bandymålvakt), är den i gänget som har mest erfarenhet av motions/träningsbiten sedan tidigare och han framhåller gärna den stora betydelsen av den delen. – När man tränar så finns ju inte skafferiet inom räckhåll heller, så det är dubbel vinst. När några av de övriga tycker att gymmet de tränar på (Karma gym) har en speciellt välkom- nande och inbjudande stämning gentemot folk med ”gymskräck” eller som inte tränat så mycket tidigare, så vill Pär Friberg gärna nyansera bilden en smula:– Det finns absolut alla färger och former som går på, exempelvis, sporthallens gym också. Men det vi får när vi tränar tillsammans i det här konceptet är en ytterligare gemenskap och en känsla av tillhörighet som betyder väldigt mycket.
Alla sex har i olika mån brottats med överviktsproblematiken under stora delar av sina liv, och de har erfarenhet av att gå ner i vikt tidigare också. Anledningen till att de valt Itrim är, sammanfattningsvis, enkelheten, tydligheten och långsiktigheten. Tobbe Lundell uttrycker det så här: – Jag vill inte göra någon propaganda för metoden, det svåraste med att gå ner i vikt är egentligen att ta beslutet inom sig själv. Men när du väl gjort det, då tycker jag att Itrim gör det lätt för dig. Det är någon an- nan som säger till dig vad du ska göra, man får ”rätt väg” att gå serverad och om man följer instruktionerna så kommer man att gå ner i vikt. Det är, faktiskt, så enkelt. Och det har passat mig. Hans fru, som också kört Itrim-konceptet, har också gått ner rejält, plus att deras 17-åriga dotter som en bonus har tappat 17 kilo. Att familjemedlemmar hänger med i vikt- nedgången ”av bara farten” är även Camilla Krantz erfarenhet: – Det här har varit en jättevinst för hela familjen, vi var ”chipstjockisar” allihop, men inte nu längre. För Susanne Sköld har familjen fungerat som ett enormt stöd under perioden: – Det har inte varit jätteenkelt, eftersom vi har två små barn därhemma. Men med pla- nering så fixar det sig, och när det har behövts har vi tagit hjälp av släkten.
Alla är inte i mål än, när det handlar om tappade kilon, men alla har tagit ett helt enormt stort kliv mot det hägrande viktmässiga målsnöret. Och när de väl är där, så har de gott hopp om att de ska ha lärt sig tillräckligt mycket om sig själva för att kunna fortsätta leva på ett sätt som bibehåller den nya vikten. Exakt hur det sättet ser ut är väldigt individuellt. Camilla Krantz tycker att hon, i viss mån, får kämpa för att inte falla tillbaka i gamla vanor. Hon låter exempelvis helt och hållet bli chips och godis, helt enkelt för att hon känner att det är rätt väg för henne. Och träningen tummar hon aldrig på. – Jag är livrädd för att falla tillbaka i soffan igen, det har hänt mig förr att jag gått ner femton kilo för att sedan ge upp. Jag är jät- tebra på att banta, men jag har varit värdelös efteråt. Så när jag bröt handleden för ett tag sedan så tog det bara två dagar för mig innan jag gick på träningspass igen. Jag känner att jag inte vill tillåta mig själv att tappa den ruti- nen, det var otroligt skönt att jag kunde börja träna så snabbt igen.
Stefan Halvarsson har hittat ett sätt som fungerar för honom: – Fredagar och lördagar äter jag vad jag vill, det gör att jag känner att jag inte behöver avstå något. Man måste leva också. Sedan är jag hård mot mig själv under veckorna, utan undantag. Pär Friberg tycker att gruppträningen som ingår i Itrim-konceptet är en av huvud nycklarna till hans motivation. – Det är inget hokuspokus med den här metoden, det handlar helt enkelt om att vilja, att ge sig hän. Och ju större gäng man är som gör samma sak, desto bättre är det för både prestationen och moralen. Jag känner att jag får så mycket kraft och inspiration av de människor jag träffar under träningspassen att jag inte vill missa något pass. För om jag får så mycket av dem, då finns det ju en möjlighet att de upplever att de får något av mig också. Man känner ett ansvar inför sina träningskompisar, skulle jag säga. Det är en otroligt bra motivation.
Sista orden får gå till Christina Bratt, som ger en slags helhetssammanfattning på hur hon upplevt sin viktnedgång – vilket samtidigt ger en god bild av hur mycket den egna motivationen betyder i sammanhanget: – Jag har verkligen ansträngt mig, men jag upplever inte att det har varit ansträngande.