Vilken dag. Skulle vara orolig för Petters knäoperation, men han inte tänka på det. När jag kom ner i källaren i morse var det alldeles blött i tvättstugan. Ensam hemma - varför ska det hända då. Gustaf i Österund med Petter. Såg rätt lugnt ut, åkte till jobbet och hämtade hem datorn, bättre att vara hemma för att ha lite koll. Det blev värsta träningspasset för att hålla undan vattnet tills Gustaf och Petter kom från Östersund. Nu är allt vatten borta, återstår bara städningen. Petters operation gick bra nu har han ett nytt korsband med hjälp av en sena från baksidan av låret. Nu återstår minst 6 månaders rehab.

Vilken underbar helg. Fyra personer som inte träffats tillsammans sedan Kicki gifte sig 1987. Tack vare Facebook har vi åter kontakt med varandra. Vi fyra, som kallade oss ACKE, umgicks nära, mellan 83-84 i Härnösand. Nu i helgen har vi åter träffats i Stockholm. Alla 50 år, nyss fyllda eller snart. Anki åkte från Övik, Kicki från Gotland, Eva-Karin från Stockholm och jag från Rengsjö. Vi har pratat, pratat, pratat och pratat, sen har vi gått,gått, gått och så gick vi lite till. Bara att få ta del av varandras liv var omvälvande, härligt, smärtsamt, sorgligt, roligt och alldeles underbart. Förutom att gå och prata så har vi ätit och druckit gott. På fredag blev det tapas, på lördag åt vi en lång frukost. Sen promenad från söder in till stan, via Nytorget, Fotografiska museet, Hötorgshallen för att vila benen på Centralbadet. Sen promenad tillbaka till Söder, med paus för kaffe på ett mysigt fik... Snabbdusch, upp i Skrapan för en drink före maten, vilken utsikt. Hela stan. Ni som inte varit där, åk upp. God grekisk middag på Faros med mera prat. Idag söndag en långpromenad innan vi skildes åt. Men nu får det inte dröja så länge till nästa gång vi ses. Tack för att jag fick vara med er denna helg. På återseende...

Våra jular har de senaste åren varit annorlunda, sonen säger numera att julen inte har någon betydelse när vi inte är hos mormor och morfar i deras hus på Hamre. Det håller vi alla med om, så julen 2010 drog brorsan med familj till USA för att fira jul, Petter följde med. Kvar blev jag, Gustaf och mamma ? vi åkte till Söderfors herrgård och firade jul där. I början på 2011 påbörjade mamma en ny cellgiftsbehandling, som pågick hela våren. Hon hade bara en önskan nu och det var att få uppleva Petters student. Rose skjutsade henne hit till Glössbo så att hon fick vara med. Hon kämpade och bet ihop men var otroligt trött. Tyvärr så svarade hon inte så bra på behandlingen utan bestämde sig för att inte påbörja en ny just då. Hon hade bra dagar och mindre bra dagar. Under hösten ansökte jag om närstående penning för att kunna vara hemma hos henne. Det var tungt att ha 25 mil till henne. Hon åkte allt oftare in på sjukhuset. Så det kändes så bra att kunna vara med henne, både för min och hennes skull. Som tur fanns Rose nära henne i vardagen. Då kom nästa dråpslag, som blev det tyngsta för mig och Petter? I början av november blev Gustaf sjuk ? magsjuka trodde vi ? inflammation i bukspottkörteln. Från fullt frisk till dödssjuk på några dagar. Under flera veckor tog en timme i taget. Då hade jag mamma som var i livets slutskede och min man som vi inte visste om han skulle överleva.

Gustaf blev allt sämre och drabbades av multiorgansvikt, till slut fungerade endast 10 % av lungorna och de var tvungna att lägga honom i respirator. Han hade mindre än 50 % chans att överleva. Brorsan och Rose kom ner till Gävle och det gjorde även Gustafs syster och man. 9 veckor låg han på intensiven i Gävle och Uppsala. Det var kritiskt flera gånger. Varje dag åkte jag och Petter till Gävle. Enda gången jag hade ro var när jag var på intensiven. Jag tror att min mamma bet ihop när Gustaf var som sämst eftersom jag inte kunde vara hos henne. Kommer inte ihåg hur många olika slangar han hade från olika delar på kroppen. Ett är då säkert någon sjukhusskäck har jag inte längre efter så många veckor på intensiven. När de väckte Gustaf efter att ha varit nersövd i flera veckor så kunde han inte röra sig. På juldagen stod han 7 sekunder med hjälp av fyra stycken och på trettondagsafton fick han flytta till kirurgavdelning. Han hade svårt med syresättningen och hade mycket syrgas. Vi hade hoppats att han skulle komma hem till Petters 20-årsdag, men det blev en vecka senare.

När Gustaf var tillräckligt stark så att jag kunde lämna honom så åkte jag till min älskade mamma. Äntligen skulle vi få träffas igen, efter tre månader, vi som hade tänkt vara mycket tillsammans. Mamma hade trott att hon aldrig skulle få träffa mig något mer. Vi njöt av varandra hela helgen, men hon var dålig. Gustaf blev allt starkare även om det tog tid. Nu när jag inte behövde åka till Gävle längre, blev det istället Sundsvall. Mamma ville inte bo hemma längre utan i slutet på januari följde jag Christer med henne till hospice i Sundsvall. Varannan dag åkte jag till henne, kunde inte sova över eftersom jag inte ville lämna Petter ensam med Gustaf. Mamma hade några riktigt bra veckor på hospice och mådde riktigt bra ( utifrån hur sjuk hon var), sen i början på mars tacklade hon av allt mer. Den 10 mars på morgonen somnade hon in. Hon sa många gånger att hon inte var rädd för att dö och att hon levt ett sånt fantastiskt liv?

Begravningen var fridfull med vackra blommor och vacker musik. Jag hade bestämt för att om modet och orken fanns skulle jag säga några ord på minnesstunden, och jag fixade det. Jag höll ett tal till minne av mina föräldrar. Så här efteråt känns det så bra. Sorgen efter mamma var mindre än glädjen över att Gustaf överlevde och kom hem. I drygt ett år har vi hållit på att rehabiliterat oss. Vi lever verkligen här och nu och njuter av varje dag. Det här var en kortfattad version av de senaste åren. Carpe Diem.

Tyvärr tacklade pappa av alltmer. Han fick strålbehandling under våren och blev ordinerad kortison. Tack för kortisonet. Det gjorde att hans sista tid i livet blev värdig. De hälsade på oss under sommaren och han både åt bra och orkade med våra små utflykter. Under hösten orkade han allt mindre och blev gulare. Men levde upp varje vecka nära han fick spela boule. Mamma mådde ganska bra efter behandlingen men hade ingen egen tid för återhämtning eftersom hon tog ansvar även för pappa. Strax före jul, blev pappa allt sämre, den 18 dec fick vi beskedet om att han hade cancer i levern och att det fanns inget att göra. Det blev en annorlunda jul. Pappa kom hem någon dag före julafton, men blev snabbt sämre. På julafton var sista dagen han var uppe. Tack vare min svägerska Rose kunde pappa få vara hemma in i det sista. Under julen var vi alla hemma, barn och barnbarn. Den 28 december vid sjutiden på kvällen drog han sitt sista andetag. Jag, mamma och Rose var med hela tiden. För första gången i mitt liv var jag med när livet tar slut. Är det något jag lärt mig så är det att döden är en del av livet.

Pappas begravning var tuff, men precis som mamma ville ha det. Min gamla klasskamrat Otto sjöng i kyrkan och det var mäktigt. Mamma sörjde men mådde i sin sjukdom bra, tack och lov. I början på hösten bestämde hon sig för att sälja huset, som de byggt i början på 70 talet. Ett klokt beslut men även smärtsamt. I november flyttade hon in i sin lägenhet. Det blev så bra. Första julen utan morfar ? farfar blev annorlunda, men alla mådde något så när bra. På sommaren 2010 blev min morbror allt sämre, han hade ingen egen familj. På sin födelsedag fick han besked om att hans cancer spridit sig. Han tacklade av och dog senare under hösten. Strax före jul var mamma på återbesök och blodprovet visade ett förhöjt värde så då var det väl dags igen?

Långpromenader i skogen, då finns det tid för reflektion. Mina tankar fylldes med de senaste årens sorg och glädje. Dags att göra någon form av bokslut. Väl hemma igen så råkade Babben Larsson vara på radio, hon sa några saker som passade in på mig. Det är dags att rita om kartan. Även hon hade inom några år mist sina föräldrar. Helt plötsligt är man ingens barn längre. Det är inte som förut. 0620-21047, ingen svarar mer på det numret. Vem ska nu tala om hur jag gör ?kall klimp? till köttsoppan eller något annat råd som min mamma ställde upp med. Melodikrysset, som när vi träffades alltid löste tillsammans, och pappa hade som sport att försöka lösa vissa delar innan frågan kom upp. För min egen skull ska jag nu försöka skriva ner de sista årens sorger och händelser. Man glömmer fort och trots allt går livet vidare.
Hösten 2006 fick vi besked om att pappa hade prostatacancer, som han tyvärr gått för länge med. Det hade nämligen spridit sig till skelettet. Han opererade sig, och mådde efter det riktigt bra.
Sista april 2007 blev en av våra nära vänner, Kicki, svårt sjuk. Hon hade drabbats av en hjärntumör. Operation ganska snabbt för att sedan genomgå en cellgiftsbehandling, prognosen var inte så god. När det blev midsommar ringde mamma och berättade att min kära faster Raina blivit sjuk, tre veckor senare fanns hon inte mer. Även hon hade drabbats av cancer. I augusti åker vi på en resa till Turkiet och när jag slår på telefonen på Arlanda får jag meddelande om att Kicki somnat in, endast 45 år. Älskad och saknad av sina små barn och man. Tung begravning, när så små barn mister sin mamma
En bit in på hösten ringde mamma mig på jobbet, vilket inte var vanligt. Hon hade varit till doktorn?cancer. Äggstockscancer ? operation strax före jul i Sundsvall. Det var en lång operation eftersom den spridit sig, men hon behövde inte få en påse på magen. Som tur var så mådde pappa hyfsat under den här tiden, även om han inte orkade som förr. I januari påbörjade mamma en cellgiftsbehandling i Umeå. Jag följde med henne dit, tufft, framför allt eftersom jag hela mitt liv haft sjukhusskräck. (När jag var 3 ? 4 år ville jag gå ner till vattnet, min storebror sa ifrån, men jag var envis. Han drog i min arm, och jag drog åt andra hållet. Helt plötsligt var armen ur led. In på sjukhuset, en doktor försökte dra den till rätta utan bedövning, vilket medförde enorma smärtor. Efter det klarade jag inte av vita rockar eller sjukhus). När mamma höll på med sin behandling dog min moster? i cancer. Begravning, mamma med peruk och pappa med värk. Som en extra börda, drabbades de flesta av oss av värsta influensan. Även mamma, vilket inte var lämpligt. Mamma svarade bra på behandling och allt synligt var borta. Skönt, håret började växa ut igen och vi gick mot vår och sommar?