Våra jular har de senaste åren varit annorlunda, sonen säger numera att julen inte har någon betydelse när vi inte är hos mormor och morfar i deras hus på Hamre. Det håller vi alla med om, så julen 2010 drog brorsan med familj till USA för att fira jul, Petter följde med. Kvar blev jag, Gustaf och mamma ? vi åkte till Söderfors herrgård och firade jul där. I början på 2011 påbörjade mamma en ny cellgiftsbehandling, som pågick hela våren. Hon hade bara en önskan nu och det var att få uppleva Petters student. Rose skjutsade henne hit till Glössbo så att hon fick vara med. Hon kämpade och bet ihop men var otroligt trött. Tyvärr så svarade hon inte så bra på behandlingen utan bestämde sig för att inte påbörja en ny just då. Hon hade bra dagar och mindre bra dagar. Under hösten ansökte jag om närstående penning för att kunna vara hemma hos henne. Det var tungt att ha 25 mil till henne. Hon åkte allt oftare in på sjukhuset. Så det kändes så bra att kunna vara med henne, både för min och hennes skull. Som tur fanns Rose nära henne i vardagen. Då kom nästa dråpslag, som blev det tyngsta för mig och Petter? I början av november blev Gustaf sjuk ? magsjuka trodde vi ? inflammation i bukspottkörteln. Från fullt frisk till dödssjuk på några dagar. Under flera veckor tog en timme i taget. Då hade jag mamma som var i livets slutskede och min man som vi inte visste om han skulle överleva.

Gustaf blev allt sämre och drabbades av multiorgansvikt, till slut fungerade endast 10 % av lungorna och de var tvungna att lägga honom i respirator. Han hade mindre än 50 % chans att överleva. Brorsan och Rose kom ner till Gävle och det gjorde även Gustafs syster och man. 9 veckor låg han på intensiven i Gävle och Uppsala. Det var kritiskt flera gånger. Varje dag åkte jag och Petter till Gävle. Enda gången jag hade ro var när jag var på intensiven. Jag tror att min mamma bet ihop när Gustaf var som sämst eftersom jag inte kunde vara hos henne. Kommer inte ihåg hur många olika slangar han hade från olika delar på kroppen. Ett är då säkert någon sjukhusskäck har jag inte längre efter så många veckor på intensiven. När de väckte Gustaf efter att ha varit nersövd i flera veckor så kunde han inte röra sig. På juldagen stod han 7 sekunder med hjälp av fyra stycken och på trettondagsafton fick han flytta till kirurgavdelning. Han hade svårt med syresättningen och hade mycket syrgas. Vi hade hoppats att han skulle komma hem till Petters 20-årsdag, men det blev en vecka senare.

När Gustaf var tillräckligt stark så att jag kunde lämna honom så åkte jag till min älskade mamma. Äntligen skulle vi få träffas igen, efter tre månader, vi som hade tänkt vara mycket tillsammans. Mamma hade trott att hon aldrig skulle få träffa mig något mer. Vi njöt av varandra hela helgen, men hon var dålig. Gustaf blev allt starkare även om det tog tid. Nu när jag inte behövde åka till Gävle längre, blev det istället Sundsvall. Mamma ville inte bo hemma längre utan i slutet på januari följde jag Christer med henne till hospice i Sundsvall. Varannan dag åkte jag till henne, kunde inte sova över eftersom jag inte ville lämna Petter ensam med Gustaf. Mamma hade några riktigt bra veckor på hospice och mådde riktigt bra ( utifrån hur sjuk hon var), sen i början på mars tacklade hon av allt mer. Den 10 mars på morgonen somnade hon in. Hon sa många gånger att hon inte var rädd för att dö och att hon levt ett sånt fantastiskt liv?

Begravningen var fridfull med vackra blommor och vacker musik. Jag hade bestämt för att om modet och orken fanns skulle jag säga några ord på minnesstunden, och jag fixade det. Jag höll ett tal till minne av mina föräldrar. Så här efteråt känns det så bra. Sorgen efter mamma var mindre än glädjen över att Gustaf överlevde och kom hem. I drygt ett år har vi hållit på att rehabiliterat oss. Vi lever verkligen här och nu och njuter av varje dag. Det här var en kortfattad version av de senaste åren. Carpe Diem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter en lång flygresa på 19 timmar inkl byte av plan i Istanbul och mellanlandning i Durban kom vi äntlig till Kapstaden. Blev kärlek vid första ögonkastet. Lång resväg och då skulle vi börja med botaniska trädgård. Hur hade dom tänkt då? Var gansk...

Nu på flygplatsen, snart i Sverige. 1.35 är lagom flygtid. Vädret har inte varit det bästa men avslutas med sol Sopot är både trevligt och vackert Vi tog tåget dit Skulle gärna bo här, billigaste rummet 5000kr per natt. Får bli Sheraton iställe...

Ett år försenat kom vi iväg till Gdansk. Gustafs födelsedagspresent började med att vi blev fyra i stället för tre. Finaste Hanna är också med oss. Bara resan till Arlanda innehöll tre stopp. Tönnebro - Pokémon. Sen... Godis...värsta godisstället, G...

Tyvärr finns du inte fysiskt här hos oss, men finns alltid inom oss. 79 år skulle du blivit idag...drygt fyra år sedan du lämnade oss. Men nu är du med din stora kärlek. Du kommer väl ihåg att ta hand om Carinas Theodor, han gillar pannkakor. Nu har ...

2015 blev en stor förändring i våra liv. Vi flyttade från vår gård på landet till en nybyggd lägenhet inne i stan. Helt fantastiskt har det blivit. Världen har varit ond i år, alla dessa flyktingströmmar. Men det finns hopp för mänskligheten. Alla mä...