Tyvärr tacklade pappa av alltmer. Han fick strålbehandling under våren och blev ordinerad kortison. Tack för kortisonet. Det gjorde att hans sista tid i livet blev värdig. De hälsade på oss under sommaren och han både åt bra och orkade med våra små utflykter. Under hösten orkade han allt mindre och blev gulare. Men levde upp varje vecka nära han fick spela boule. Mamma mådde ganska bra efter behandlingen men hade ingen egen tid för återhämtning eftersom hon tog ansvar även för pappa. Strax före jul, blev pappa allt sämre, den 18 dec fick vi beskedet om att han hade cancer i levern och att det fanns inget att göra. Det blev en annorlunda jul. Pappa kom hem någon dag före julafton, men blev snabbt sämre. På julafton var sista dagen han var uppe. Tack vare min svägerska Rose kunde pappa få vara hemma in i det sista. Under julen var vi alla hemma, barn och barnbarn. Den 28 december vid sjutiden på kvällen drog han sitt sista andetag. Jag, mamma och Rose var med hela tiden. För första gången i mitt liv var jag med när livet tar slut. Är det något jag lärt mig så är det att döden är en del av livet.

Pappas begravning var tuff, men precis som mamma ville ha det. Min gamla klasskamrat Otto sjöng i kyrkan och det var mäktigt. Mamma sörjde men mådde i sin sjukdom bra, tack och lov. I början på hösten bestämde hon sig för att sälja huset, som de byggt i början på 70 talet. Ett klokt beslut men även smärtsamt. I november flyttade hon in i sin lägenhet. Det blev så bra. Första julen utan morfar ? farfar blev annorlunda, men alla mådde något så när bra. På sommaren 2010 blev min morbror allt sämre, han hade ingen egen familj. På sin födelsedag fick han besked om att hans cancer spridit sig. Han tacklade av och dog senare under hösten. Strax före jul var mamma på återbesök och blodprovet visade ett förhöjt värde så då var det väl dags igen?